Från industrin och från politiskt håll har två alternativ föreslagits. Det ena är - ersätt fossila bränslen med biobränslen. Det andra att koldioxiden som släpps ut ska "fångas in", koncentreras, transporteras och lagras med olika tekniska metoder.
Om nuvarande fossila bränslen ska ersättas med biobränsle, vilket IPCC, FN:s klimatpanel föreslog 2014, krävs att 40% av befintlig odlingsbar mark i världen, miljontals hektar, ställs till förfogande vilket skulle konkurrera ut matproduktion. Kanske inte så genomtänkt.
Teknik av olika slag som ska fånga in koldioxid från punktutsläpp, typ industrier, och från atmosfären och sedan transporteras för långtidslagring har en stor nackdel. Tekniken, om den ska genomföras i tillräckligt stor skala, kräver mycket energi. Så här beskrivs problemet i rapporten: om det produceras/används 13 GJ energi som ger 1 ton koldioxid i utsläpp, så krävs det 5-10 GJ för att fånga in, transportera och lagra 1 ton koldioxid. Var ska denna enorma mängd energi som krävs tas ifrån?
Enligt en företrädare för
BP (British Petroleum Company, världens sjätte olje- och gasbolag) kommer
BP inte att vidta några åtgärder mot koldioxidutsläpp utan regeringsstöd d.v.s. projekten ska betalas av skattebetalarna.
"Du kan inte förvänta dig någon generositet från den privata sektorn",
säger företrädaren för BP.
Preem liksom
BP har inget intresse av att hindra klimatkrisen. De är bara intresserade av att dela ut vinstpengar till sina aktieägare.
BP ökade sin vinst till aktieägarna från ca. 50 miljarder Skr, 2017, till ca. 75 miljarder Skr 2018. Vad den saudisk-etiopiske miljardären som äger
Preem vill kan nog en 5-åring räkna ut.
Vad är det som släpper ut mest koldioxid i atmosfären? Jo,
konsumtion av fossila bränslen,
industrijordbruk,
skogsskövling och
cementproduktion. Dessa är de dominerande mänskliga verksamheter som resulterar i atmosfärisk koldioxid. Politiska klimatföreträdare påstår sig vilja reducera energisektorns utsläpp med 80-100% fram till 2050. Om 30 år ska utsläppen alltså vara 0 i den bästa av världar d.v.s. vår värld. Ska detta kunna genomföras måste hårda krav ställas på alla industrier och verksamheter med utsläpp. Handel med utsläppsrätter har visat sig vara fullkomligt verkningslöst och måste ersättas med kraftfulla åtgärder som exempelvis koldioxidavgift som motsvarar kostnaden för åtgärder att "fånga in", transportera och lagra koldioxid - vilken teknik som än används.
Den enda teknik som fungerar, är koldioxid som lagras i växtlighet. Kemiska processer som "fångar in" koldioxid och koncentrerar den för transport och lagring i geologiska formationer är mycket kostsamma och med stora praktiska hinder för uppskalning. Dessutom saknas fundamental kunskap om lagringssystemens stabilitet. Generellt är kostnadsberäkningarna för olika tekniska lösningar att betrakta som rent spekulativa.
Två åtgärder som skulle bidra är dels en kraftig minskning av köttkonsumtionen och dels en kraftig minskning av matsvinnet. Men en sådan åtgärd kräver antingen en revolution inom jordbruksproduktiviteten eller en revolutionerande ändring av våra dietvanor. Att ändra jordbrukets inriktning på odling och djurhållning är en långsam process och vi tycks inte villiga att ändra vår matkonsumtion eller minska matsvinnet trots att det har positiva effekter både på hälsa och ekonomi. Kollektivtrafiken borde byggas ut så att den fungerar för alla de som kör bil till och från arbetet. Men frågan är om bilister kommer att åka buss eller cykla trots att det skulle vara billigare och bättre för hälsan. Och vem är villig att ta ansvar även om det innebär personliga fördelar?
Tänk om tekniska framsteg för att minska koldioxidutsläppen skulle leda till att svenska företag kunde äga flera patenträttigheter. Det skulle ge stora ekonomiska fördelar. Dessutom är det förr eller senare oundvikligt att öka insatserna för att begränsa klimateffekterna. Det är nog billigast att börja omedelbart. Men finns det något politiskt kurage och vad är vi medborgare villiga att offra innan kostnaderna löper amok?