Allt fler röster höjs för att minska användningen av plast medan den petrokemiska industrin vägrar att minska produktionen. Istället för att minska har den petrokemiska industrin i USA investerat ca 1 900 miljarder kronor i 318 nya projekt för plastproduktion under de senaste 8 åren, vilket skulle ge en konstant ökning med 40 % fram till år 2030.
 
Alltså: ska vi handla med bärkasse av bomull, papper eller plast? Denna fråga har sysselsatt media, forskare, myndigheter och organisationer. När forskare i Danmark räknade ut att plastkassen är mycket bättre än tygkassen av bomull så fick detta ett våldsamt genomslag i media. Okunniga och kanske rent korkade journalister kastade sig över denna "nyhet"och spred snabbt budskapet: "vanliga plastpåsar har lägst miljöpåverkan".
 
Jag tror att de danska forskarna idag skäms över det besvärande faktum att de inte tagit hänsyn till miljöproblemen med plast eller de ofantliga problem som den totala omfattningen av plasttillverkning och plastkonsumtion skapar. Mest borde de skämmas över det faktum att plastkassarna enbart är en ytterst liten del av problemet plast.
 
Plast-, pappers- eller tygkassen används för att stoppa ner varor från främst dagligvaruhandeln men även prylaffärer. Kassen fylls med plastförpackningar - mjuka och hårda. I Europa används 40 % av plasten till plastförpackningar. Detta är det egentliga problemet. Det som främst fyller sopsorteringskärlen är plastförpackningar av alla typer - påsar och hårda förpackningar. De flesta plastförpackningar förbränns. Detta kallar industrin för återvinning. Därför återvinner vi i Sverige mer än 95 % av plasten enligt industrin. Men globalt överskrider tillverkningen avfallshanteringen. Haven fylls med plastskräp och varje dag ser vi tonvis av plast sköljas upp på stränder världen över.
 
Vem tillverkar all denna plast? Jo, den petrokemiska industrin. Denna gigantiska tillverkningsindustri använder främst fossil gas för tillverkning av plast. Bara i Europa omsätter plastindustrin 3 600 miljarder kronor. I världen tillverkas det nästan 360 miljoner ton plast, varav Europa bidrar med strax under 65 miljoner ton. Fram till 2030 beräknas tillverkningen öka med 40 %.
 
Asien står för över 50 % av världsproduktionen, varav Kina står för 30 % (om man tänker på alla varor från Kina så förstår man varför). Afrika står för 7 %, Sydamerika för 4 % och länderna i f.d. Sovjetunionen för 3 %. Nordamerika och Europa ligger på 18 respektive 17 %.
 
Enligt branschen materialåtervinns i världen 32.5 % medan 42.6 % bränns i sophantering och 24.9 % hamnar som utfyllnad. Detta blir 100 %. Men observera fördelningen anger endast det som tas omhand. Av det som kallas efterkonsumentavfall (plastic post-consumer waste generation) hamnar tyvärr en hel del i kategorin icke uppsamlat avfall. Det är kanske inte så förvånande att industrin själv inte gör så stor affär av den skada som icke uppsamlat avfall gör på miljö och hälsa.
 
120 länder förbjuder eller kommer att förbjuda plastkassar. 60 länder kommer att lägga skatt på plastpåsar. I USA förbjuder många stater plastkassar. Men plastindustrin slåss för förhindra förbud och motsätter sig alla lagar som försvårar tillverkningen. Mycket av den information som industrin för fram om cirkulär ekonomi, återvinning av plast och bionedbrytbar plast är bluff. I sin information undviker industrin sorgfälligt alla problem som uppstår med plastskräp.
 
I Sverige har ny förordning om producentansvar för förpackningar utfärdats, 2018:1462. Denna förordning gäller stegvis med början 2019-01-01 fram till 2025-04-01. Syftet med förordningen är att minska mängden förpackningar, begränsa skadligheten för miljön, se till så att förpackningsproducenterna tillhandahåller insamlingssystem, se till så att avfallet hanteras godtagbart med tanke på hälsa och miljö samt öka materialutnyttjandet för plast som inte är dryckesförpackningar till minst 50 % och dryckesförpackningar till minst 90 %.  Energiutvinning, d.v.s. förbränning, anses inte vara materialutnyttjande. Vill man veta vilka som har tillstånd för insamling så ska Naturvårdsverket informera allmänheten om vilka som har tillstånd att driva ett insamlingssystem. Svårigheterna med denna typ av förordningar, som producentansvaret för förpackningar representerar, är för det första att tillsynsmyndigheten, Naturvårdsverket, har hela bevisbördan och hela ansvaret för en korrekt handläggning av sanktionsärenden. Den svenska förordningen är alldeles för luddig och krånglig med alldeles för många ansvariga i olika steg - konsumenten har ansvar för avfall, kommunerna har ansvar för sophämtning, Naturvårdsverket ansvarar för att ge producenten tillstånd att samla in avfall korrekt, företag ansvarar för sopsortering och materialutnyttjande, Naturvårdsverket har tillsynsansvar och ansvar för att förordningarna efterlevs samt även ansvar för utredning, utfärdande av miljösanktionsavgift och delgivning. Bestämmelser om miljösanktionsavgifter finns i förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter.
 
Intressanta länkar:
Plastics - the Facts 2019 av PlasticsEurope (the Association of Plastics Manufacturers in Europe) och EPRO (the European Association of Plastics Recycling and Recovery Organisations)
Solving Plastic pollution through accountability (2019) av WWF (World Wide Fund For Nature)
American Chemistry Council
Stop The Flood Of Plastic - How Mediterranean countries can save their sea, 2019, WWF
 
Plastkasse kontra tygkasse:
Råd&Rön
Aftonbladet
Naturskyddsföreningen
SVT
Aktuell Hållbarhet, Bonniers Business Media (med bl.a. Veckans affärer och Resumé)
 
Exempel på några av alla organisationer:
Common Seas
Goodnet - gateway to doing good
Surfrider Foundation
Oceana
Plastic Pollution Coalition
5 Gyres Institute
Take 3 organisation
 
Governance Solutions to the Tragedy of the Commons That Marine Plastics Have Become
Vince, J and Hardesty, BD, 2018, Frontiers in Marine Science, vol. 5 , pp. 1-10
doi: 10.3389/fmars.2018.00214.
 
Läs hur CIEL beskriver problemet plast:
The Center for International Environmental Law (CIEL) is a public interest, not-for-profit environmental law firm founded in 1989 in the United States to strengthen international and comparative environmental law and policy around the world (wikipedia).
The scientific community became aware of the problem of marine plastics shortly after oil-based plas­tics came into widespread use af­ter World War II, and awareness continued to grow throughout the 1960s and 1970s. Both the fossil fuel and plastics manufacturers were familiar with general plastic waste issues no later than the 1960s, and they recognized the ways in which they contributed to the problem and the viability of different solutions. These industries were aware of the ocean plastics problem no later than the 1970s and then were involved in workshops and conferences actively discussing the issue and how to deal with it.
Originally, the plastics industry ignored the issue, claiming it was merely cosmetic. Now the indus­try acknowledges the problem, but resin producers promote reuse and recycling while fighting local reg­ulation of products made with their plastic.
 
PlasticsEurope - association of plastics manufacturers
 
Plastic recycling: uneven progress in Europe
 
The new plastics economy global commitment - 2019 progress report - UN environment programme
 
Legal Limits on Single-Use Plastics and Microplastics: A Global Review of National Laws and Regulations - UN environment programme