Växtföljd

Kort växtföljd med få grödor och ett fåtal sorter gör att skadegörare, ogräs samt sjukdomar har goda möjligheter att etablera sig. Detta måste mötas av omfattande bekämpningsmedelsanvändning. Eftersom ogräs, sjukdomar och skadegörare har goda möjligheter att etablera sig har de också goda möjligheter att "försvara" sig mot bekämpningsmedel. Precis som bakterier anpassar sig till och utvecklar motståndskraft mot penicillin, anpassar sig också lantbrukets skadegörare, ogräs och sjukdomar till bekämpningsmedel. Nya giftigare bekämpningsmedel måste därför utvecklas och användas i en allt ondare cirkel. Användningen av bekämpningsmedel måste bli alltmer intensiv med fler besprutningar och mer koncentrerade aktiva substanser. Redan nu sker en omfattande användning av bekämpningsmedel. Varje människa som äter livsmedel från grödor där bekämpningsmedel har använts har en mängd bekämpningsmedelrester i kroppen. Bekämpningsmedel är gift så varför skulle det vara ofarligt? Det talar mot sin egen logik. Särskilt barn är extra känsliga eftersom de växer och utvecklas snabbt.

Då det är fullt möjligt att producera livsmedel till överkomliga priser utan bekämpningsmedel är det obegripligt att omställning till giftfritt lantbruk inte går fortare. Mot denna omställning kämpar tyvärr, av outgrundlig anledning, ett fåtal högljudda men värdelösa forskare, utan vetenskapliga forskningsresultat bakom argumenten. Som fanatiker framför de sina argument för att intensivjordbruket ska behållas och utvecklas. Deras viktigaste argument är att ekologiskt jordbruk minsann övergödslar lika mycket eller mer än intensivjordbruket. Bekämpningsmedelsanvändningen ingår dock inte i dessa forskares argumentering.

Vad är det som är huvudargumenten för intensivjordbruket?

Det är inte brist på arbetskraft som skapar kravet på intensivare lantbruk. Det är inte heller brist på mark, som skulle kräva intensivare lantbruk. Det finns gott om mark, men problemet är att det överskott på vatten som finns i världen inte är i rätt form och på rätt ställe.

Det är dock den påstådda bristen på odlingsbar mark som är grundargumentet för ett allt intensivare lantbruk. Detta allt mer intensiva lantbruk ställer allt högre krav på redan höga energiinsatser. Stora, tunga maskiner och stor, tung utrustning, som slukar stora mängder bränsle, krävs. Stora mängder handelsgödsel, vars tillverkning och transport kräver stora mängder energi, fodras. Stora mängder bekämpningsmedel, vars tillverkning och transport också kräver stora energiinsatser, krävs. Stora mängder utsäde av få grödor och sorter, som kräver stora energimängder för tillverkning och transport, krävs.

Stora resurser läggs ner på att lägga om småjordbruk till intensivjordbruk i utvecklingsländerna (världsbanken stöttar inte utveckling av ekologiskt, lokalt producerande småjordbruk). De mänskliga resurser som småjordbruken sysselsatt kastas ut i fattigdom. De munnar som skulle mättas blir inte mättade. Intensivjordbrukets avkastning går inte till den svältande delen av jordens befolkning. De är bara ett av de tunga argumenten för utveckling av intensivjordbruk.

Vad är det som kan hända i framtiden med ett allt intensivare lantbruk? Och, vad är den verkliga anledningen till kravet på intensivjordbruk? Vem ställer kravet på omläggning av småjordbruk till intensivjordbruk?

Fördelarna, eller rättare sagt fördelen, med det intensiva lantbruket är kontroll. Det är lättare att kontrollera avkastningen. Marknaden som ska hantera lantbrukets avkastning blir lättare att styra. Det finns inte längre en lokal marknad som bestämmer vart avkastningen ska ta vägen. Ett slags kolchosmodell i modern globalstorföretagsinriktad tappning, där globala storföretag tagit över makten från både länder och bönder. Man har då möjlighet att bestämma om lantbruket ska användas för att producera livsmedel eller biobränsle. Man har också möjlighet att bestämma vem som ska få köpa. Det är inte längre den lokala marknaden som sätter priset - det är världsmarknaden. Är detta bra eller dåligt?

Tre förutsättningar krävs för ett fungerande lantbruk.

För det första krävs nödvändig markstruktur. För det andra krävs nödvändiga näringsämnen. För det tredje krävs nödvändiga mängder vatten. Det största och egentligen enda problemet är vatten. I stort sett all mark, utom arktiska och andra extrema områden, är odlingsbar ur markstrukturell synpunkt.

Tillgången på näringsämnen är endast ett problem för det intensiva lantbrukets grödor (s.k. moderna högavkastande sorter). Dessa sorter är framtagna (förädlade) för snabb utveckling och hög avkastning. Detta kräver därför snabb tillgång på nödvändiga näringsämnen. Enda sättet att få detta system att fungera är att handelsgödsla rikligt. Men, risken är mycket stor att marken snabbt utarmas på ämnen som inte finns balanserade in i handelsgödsel. För att försöka undvika detta övergödslar man marken. Lösningen är dock inte att gödsla mer och mer utan lösningen är mindre krävande, mer långsamväxande sorter. Dessa sorter ska kunna utveckla ett omfattande rotsystem med hög omsättningshastighet, ha långsammare upptagning och därmed långsammare tillväxt. Dessa sorter kommer att lägga mer energi på skott och rötter än på avkastning, men de är mindre krävande på snabb tillgång på näringsämnen. Förmodligen finns dessa sorter redan framförädlade bland de tiotusentals sorter som genom århundraden har anpassats efter olika lokala förhållanden. Tyvärr håller denna genbank på att raseras av intensivjordbrukets förespråkare.

Det finns många alternativ till den ohämmade tillförseln av handelgödsel. En balanserad och lång växtföljd är en god grund för ett bättre hushållande med näringsämnen och motverkar dessutom utveckling av ogräs, skadegörare och sjukdomar samtidigt som den är positiv för markstrukturen. Den ohämmade användning av bekämpningsmedel som intensivjordbruket står för resulterar, förutom i spridning av gift till livsmedel och vatten, även till att det biologiska livet i jorden utarmas med okända följder. En död jord blir resultatet. En levande jord med maskar, bakterier och svampar etc. befrämjar tillgång och upptagning av näringsämnen och vatten, samt förbättrar grödornas tillväxt och därmed utveckling. Detta gör inte en död jord. Den måste, så gott det nu går, kompenseras med stora insatser.

Tillgången på vatten är helt avgörande för möjligheterna att odla, vilket förmodligen alla vet. Vatten saknas inte globalt. Tvärtom, det finns gott om vatten, men i fel form och på fel ställen. Ska den odlingsbara marken utökas måste vatten tillföras. Resurserna för att lösa detta problem är skrämmande obefintliga i förhållande till behovet. Detta är nog i särklass det viktigaste problemet att lösas tekniskt och ekonomiskt. Milslånga pipelines för gas och olja kan byggas, men inte för vatten.

Tyvärr är okunskapen om växternas egenskaper och funktioner så stor att förespråkare och motståndare till olika odlingslösningar kan pladdra fritt. De mest högljudda och ovederhäftiga får lätt genomslagskraft till förmån för de försiktiga och vederhäftiga. Eftersom den akademiska s.k. vetenskapliga världen i sin otillräcklighet endast presterar motsägande och tvetydiga resultat kan politiker och företag välja de sanningar som passar deras syften bäst.