Vad är problemet?
IAEA (International Atomic Energy Agency) skriver
Avfallet från gruvbrytning där malet uran finns, är särskilt problematiskt för miljön eftersom:
(a) Det innehåller mycket av radioaktiviteten från de ställen det brutits från.
(b) Radioaktiviteten har mycket lång livslängd.
(c) Det innehåller en rad biotoxiska tungmetaller och andra komponenter d.v.s. giftigt för allt levande.
(d) Det kan innehålla sulfid d.v.s. svavelföreningar som kan generera syra.
(e) Det finns stor risk för läckage och erosion under olika förhållanden.
(f) Ytavfall exponerar stora ytor med olika naturliga förhållanden. Detta medför en ökad risk för utsläpp av strålning och geokemisk toxiskt damm samt interaktion med ytvattensystemet.
(g) De stora ytliga arealerna med vanligtvis tunna lager av avfall påverkar stora landytor negativt och gör potentiellt värdefulla landytor oanvändbara.
 
Hur bryts uran?
Uranbrytning är antingen av typen brytning av block i öppna gruvor eller under jord eller som lakning på plats (ISR, In-Situ Recovery) eller på svenska in-situ lakning).
 
Öppna gruvor och gruvor under jord
I öppna gruvor och gruvor under jord bryts stenblock som mals till ”mjöl”, som i sin tur urlakas på uran för att raffineras till kärnbränsle. För att radioaktiva och giftiga damm- och småpartiklar inte ska spridas med vind förvaras ”mjölet” i stora dammar. Resten av avfallet förvaras öppet.
 
In-situ lakning
In-situ lakning (ISR, In-Situ Recovery) påstås vara bättre eftersom de skulle innebära mindre intrång i naturen än de andra metoderna (dagbrott eller underjordiska gruvor).
 
Lakningsmetoden används främst inte för att den är bättre, utan för att det är svårt att få tillstånd till brytning i gruvor. Lakningsmetoden går bara att använda under speciella markförhållanden. Lakningsmetoden kräver att vatten kan röra sig fritt i den lösa berggrunden där uranet finns. Vatten med reagens (svavelsyra) injiceras i berggrunden. Uranet lösas ut i vattenlösningen. Vattenlösningen med uran pumpas upp och uranet utvinns ur vattenlösningen. Vattenlösningen måste kunna hållas innesluten inom brytningsområdet. Den omgivande miljön måste kunna kontrolleras så att inte den radioaktiva och giftiga lösningen sprider sig utanför. Processen måste alltså kunna hanteras utan oacceptabel skada på miljön. Sist men inte minst måste hela processen vara ekonomiskt lönsam (vad annars). Det är nämligen ingen särskilt effektiv metod.
 
Problemet med lakning är att stora mängder grundvatten blandat som svavelsyra måste användas. Lakvattnet innehåller radioaktivt och giftigt uran. Risken är stor att lakvattnet sprids ut och förgiftar grundvattnet, vilket betyder att dricksvatten förgiftas men också att den akvatiska miljön förgiftas. Ingen vet heller hur lakvattnet påverkar berggrunden. De områden som måste urlakas blir givetvis större och större. Svavelsyrahaltigt vatten blir kvar i den lösa berggrunden. Nya områden fylls med nytt svavelsyrahaltigt vatten. Problemet 2024 för utvinningen av uran i Kazakstan är tillgången på svavelsyra. Därför flaggar Kazatomprom i Kazakstan för produktionsneddragningar av uran-235. Denna ständigt stora användningen av rörligt svavelsyrahaltigt vatten, kommer att ge okända långtidseffekter på den lösa berggrunden. Hur ska denna lakningshantering kunna saneras och återställas? Uranet finns inte längre bundet i berggrunden utan löst i svavelsyra i berggrunden. Ett stort problem återstår att lösa. Det är jättestora områden i de länder som använder lakningsmetod för utvinning av uran-235, vars framtid vi inte vet något om. Hur garanteras inneslutning av material i vattenlösning som är radioaktivt i lång tid framöver och dessutom giftigt?
 
Bara 18 % av världens urantillgångar finns i lämpliga sandsten-uranfyndigheter.
 
Länder där brytning sker
Brytning av uran sker främst i USA, Kanada, Australien och Kazakstan. Kazatomprom, bolag i Kazakstan, är världens största producent och försäljare av uran och står för över 40 % av världens primärtillgång av uran från sin gruvdrift i Kazakstan. Kazatomproms uran används i kärnkraftverk över hela världen. Problem uppstår för USA och Europa när Ryssland och Kina vill öka sina köp av kärnbränsle. Länder som USA och Frankrike har köpt in sig Kazakstans uranbrytning för att kunna få tillgång till uran.
 
Uran-235
Huvuddelen av den uran som bryts, 99 %, består av isotopen uran-238. Den används inte som kärnbränsle, men som tungmetall är den giftigt. Kärnbränslets aktiva grundämne och isotop är uran-235, som är starkt radioaktivt och därmed synnerligen hälsofarligt. Som tungmetall är det också giftigt. Uran förekommer i jordskorpan varav isotopen Uran-235 är en liten andel, 0.73 %, av olika uranisotoper. Uran extraheras genom brytning eller genom lakning. Efter brytning anrikas Uran-235 för att efter flera processer bilda pellets, vilka används som bränsle i kärnverkens reaktorer.
 
Hälsoeffekter
En energikälla, kärnkraft, är helt beroende av radioaktivt uran. Uran är en tungmetall som innefattar både kemisk toxicitet och radioaktivitet. Uran kan orsaka ett flertal negativa hälsoeffekter från njursvikt och minskad bentillväxt i skelettet till skador på DNA. Effekterna av lågaktiv radioaktivitet inkluderar cancer, livstidsförkortning och subtila förändringar i fertilitet eller livskraft hos avkomma, vilket har konstaterats inte bara i djurförsök utan hos överlevande från Hiroshima och Tjernobyl, men också befolkning nära gruvdrift. Effekterna utvecklas under lång tid, decennium eller generationer, och kan inte konstateras i toxikologiska korttidsstudier.
 
Det är märkligt att hälsoaspekter från uranbrytning regleras av fysiker och av industrin till förmån för finansiella och teknologiska aspekter istället för att regleras av de som är utbildade och engagerade i folkhälsovård och hälsosäkerhet.
 
Några planer på att studera uranförekomst i dricksvatten eller hur gruvbrytningen påverkar jordbruk och ortsbefolkning finns inte. Damm från gruvdriften och de kopiösa mängder vatten som krävs innehåller långlivade isotoper bl.a. Thorium 230 som med en halveringstid på 76 000 år sönderfaller i radon som i sin tur sönderfaller i Polonium (radioaktivt), vismut och bly. Radon är i naturen bundet i berggrunden, men i det fint malda avfallet har radonet många vägar att nå långt utanför gruvorna både i atmosfären och på land. Att radonet är cancerframkallande vet vi.
 
Att addera långlivade radioaktiva isotoper varsomhelst i vår miljö leder så småningom till negativa hälsoeffekter för människor, djur och växter. Uranbrytning är definitivt en farlig hantering för både människor, djur och växter. Det finns inga säkra brytningsmetoder.
 
Referenser
-      Minig of uranium - World Nuclear Association
-      Uranium recovery - USNRC, USA
-      Sites Undergoing Decommissioning - USNRC, USA
-      Cleanup of abandoned uranium mines in USA
-      Radioactive Waste From Uranium Mining and Milling - EPA, USA
-      Mine Rehabilitation, costs and risks - Australia
-      The long term stabilization of uranium mill tailings - IAEA
/Olof Hellgren och Hans Larsson