Utvinning av uran
Kärnkraft börjar inte precis med att en reaktor drar igång med att leverera elektricitet. Den börjar i gruvan där uranet bryts. Uranet kan brytas i hårt berg under jord som det finns risk för i Norra Kärr i Jönköpings län. I alunskiffer skalas marken av för att uranet ligger relativt ytligt som i Billingen i Västra Götalands län och Oviken i Jämtlands län. Uranet kan också lakas ut i lös berggrund genom att stark syra plus oxidationsmedel pumpas in i berget - som i Kazakstan. Vilken metod det än gäller så riskerar grundvatten och ytvatten att förgiftas vilket hotar vattenlevande organismer, miljön i övrigt samt människor. I Kazakstan, som är världens största leverantör av uran, är dricksvattnet förorenat av radon och dess sönderfallsprodukter samt uran och andra tungmetaller - i både norra och södra regioner med allvarliga hälso- och miljöeffekter som följd.
 
När väl "malmen" innehållande uran utvunnits ska uranet anrikas i flera steg innan det kan användas som bränsle i en reaktor. Första steget är att "rensa" bort allt utom uranet. Detta steg innebär att olika slags tungmetaller och kemikalier "rensas" bort i stora dammar intill gruvområdet. Detta steg innehåller avsevärda risker för läckage och förorening av vatten. Förorenat vatten sprids lätt vidare genom avrinning till stora områden som bär vidare till vattendrag och sjöar. Och ingen ska tro att förgiftat vatten i samband med gruvverksamhet är några sällsynta händelser. Tvärtom är det inte alls ovanligt. Och det är inte enbart olyckor som ger läckage från dammar. Det kan pågå kontinuerligt läckage. Istället för att åtgärda läckage eller utsläpp av lakningsvatten från dammarna vill gruvbolagen höja den tillåtna minimigränsen för utsläpp. Eftersom det är fråga om långsiktiga effekter på hälsa, som exempelvis cancer, sprider gruvbolag tvivel om att det skulle vara deras utsläpp och läckage som orsakar hälsoproblem. Bolagen bryr sig inte om miljö och människor utan bara om pengar. Det är våra politiker som ska vara vårt skydd mot att bolagen förgiftar och förstör.
 
Från yellowcake till isotopanrikning
Uranet som "rensats" ut i dammarna består nu mest av den typ som kallas uran-238 (isotopen uran-238). Denna typ av uran går inte att använda som kärnbränsle. Men, det finns även en annan typ av uran i mycket låg halt, 0,71 %. Detta är den användbara typen av uran (isotopen uran-235). När rensningen av uranet är färdig har den gett ett pulver som kallas yellowcake, även om det inte längre är gult utan snarare brunt och består av 99% uran-238 och 0.71% av uran-235. Detta pulver måste "rensas" vidare i flera steg för att bli av med alla "föroreningar" så att bara uran blir kvar i önskvärd form. Dessa steg slutar med gascentrifugering där halten av användbart uran-235 koncentreras till mellan 3 till 5%. Vi kan lätt förstå vilka mängder med gruvavfall och förorenat material som processerna lämnar efter sig. Avfallet och föroreningarna är synnerligen giftiga. Det är inte bara radioaktiva rester utan även giftiga tungmetaller som blir avfall inkluderande tungmetallen uran plus diverse giftiga kemikalier. Avfallet blir aldrig ofarligt och kommer aldrig att kunna saneras, vilket innebär att ett återställande av ett gruvområde där uran brutits aldrig kommer att vara möjligt. Miljön kring brytningsområdet är och kommer att förbli förstörd. Det enda som görs är att täcka över och gömma undan området. Detta kallas sanering och återställning av myndigheterna. Men tyvärr kan läckage förekomma långt efter att gruvan stängts. Vill vi ha denna miljöförstörelse och hälsorisk, när det faktiskt inte är nödvändigt?
 
Vem gör vad av yellowcake till isotopanrikning?
Det uran som "rensats" vid gruvan till s.k. yellowcake ska alltså vidare i flera steg för att slutligen innehålla så mycket uran-235 (ca 3 - 5%) som krävs för att fungera som kärnbränsle. I stegen är ett fåtal företag inblandade i de olika processerna. Dessa företag är specialiserade på sin del av processen och det är inte många företag att välja på. Varje företag drivs med avsikt att gå med vinst. Alltså är uran en handelsvara på den öppna marknaden. Det uran som regeringen har tänkt ska utvinnas i Sverige blir inget svenskt kärnbränsle. Yellowcake från brytning är en produkt på den öppna marknaden. Konvertering av uranet som ett pulver, yellowcake, sker i flera processteg. Det renas från föroreningar och processas slutligen till en gas.
 
Konverteringen till gas, uranhexafluorid, sker vid ett fåtal anläggningar i världen. För att kunna fungera som kärnbränsle måste halten av isotopen uran-235 ökas till cirka 3 - 5 %. Denna isotopanrikning kan bara göras vid ett fåtal internationellt övervakade anläggningar i världen. Ryssland står för ca. 40 % och levererar fortfarande till bl.a. USA, Kina 17 %, Frankrike 12 %, USA 11 %, Nederländerna 8 %, Storbritannien 7 % och Tyskland 6 % via endast 4 stora företag: Rosatom (statsägt i Ryssland), CNNC (statsägt i Kina), Urenco (statsägt i Storbritannien och Nederländerna, som är huvudägare men även ägt av E.ON och RWE i Tyskland) och Orano (statsägt till 90 % i Frankrike). Isotopanrikningen producerar inte bara kärnbränsle utan också s.k. utarmat uran, en restprodukt, som kan användas i bl.a. pansarbrytande ammunition för militära ändamål. Ammunitionen är självklart radioaktiv.
 
Från isotopanrikat pulver till pellets och vidare till stavar
Ett fåtal företag ska efter isotopanrikning producera pellets s.k. kutsar. De största företagen är Westinghouse (USA), Framatome (Frankrike, ägt av statsägda EDF 80 % och Mitsubishi Heavy Industries 20 %) och Global Nuclear Fuel (ägt av GE Nuclear Energy 60 %, Hitachi 40 %). Kutsarna används till att tillverka stavar, som är den slutliga formen för att tjäna som kärnbränsle. Stavarna har en unik dimension för varje reaktor. Stavar till svenska reaktorer tillverkas av Westinghouse i Västerås. Förutom bränslestavar tillverkas även styrstavar som används för att kunna accelerera, sakta ner eller stoppa kärnreaktionen i en reaktor.
 
Från gruva till färdigt kärnbränsle involverar alltså processer i flera steg hos flera olika tillverkare i världen. Det är mycket avancerade processer, som kräver högteknologisk utrustning. Att bygga nya fabriker för alla steg i processerna fram till bränslestavar tar mycket lång tid. Fortfarande är exempelvis USA och Frankrike helt beroende av ryska företaget Rosatom för anrikningsprocesser och tillverkningsprocesser. Nya fabriker är under uppförande men de beräknas ta minst 10 år innan de kan tas i drift.
 
Att bygga nya kärnkraftverk
För att något företag, inklusive statsägda Vattenfall, ska vara intresserade av att kärnkraftverk byggs, krävs våldsamma statliga garantier annars är inget företag intresserat av att ta den stora ekonomiska risk som det innebär att bygga kärnkraftverk. Varje modernt bygge av kärnkraftverk har dragits med stora förseningar och enorma kostnadsökningar. Bara staten kan med hjälp av skattepengar garantera denna typ av dåliga och riskfyllda affärer. Det är, när så behövs, bara att slänga in medborgarnas pengar - direkt eller indirekt genom upplåning med ränta som inte byggföretagen betalar utan medborgarna. Hur dessa pengar räknas in i de beräknade elpriset kan vi ju undra?
 
Ett exempel på företag som dragits med stora förseningar och kostnadsökningar är det franska företaget Électricité de France, EDF. Det nu helt statsägda företaget EDF, har varit inblandat i byggen av kärnkraftverk i Finland, Frankrike och Storbritannien. Alla dessa projekt har drabbats av stora förseningar och fördyringar förutom stora konstruktionsproblem. EDF har varit ett högt skuldsatt bolag, som 2021 hade över 400 miljarder Skr i skulder. Det kostade franska skattebetalare 100 miljarder Skr att nationalisera EDF 2022 för att undvika konkurs.
 
Att bygga Små Modulära Reaktorer, SMR
SMR, small modular reactors, har förts fram som alternativ till stora konventionella kärnkraftsreaktorer. Denna typ har förordats av det statliga företaget Vattenfall på uppdrag av regeringen. SMR har definierats som reaktorer med en effekt på högst 300 MW i jämförelse med större konventionella kärnkraftverk med en effekt på ca. 1300 MW. Tyvärr har ännu inga SMR levererats någonstans i den form som SMR står för. SMR är förvisso små, högst 300 MW, men vitsen ligger i det modulära. Modulära betyder att de ska byggas i moduler och "enkelt" kunna sättas upp i princip var som helst. Tidsplanen är dock den att några SMR knappast kommer att stå färdiga för energiproduktion före år 2040.
 
Företag som planerar för att sälja och bygga SMR
Ett mindre företag, Holtec International, planerar att kunna leverera SMR, kallat SMR-300. Men serieproduktionen som ska ske i Storbritannien beräknas startas först 2050.
 
Ett större företag, GE Vernova Hitachi Nuclear Energy, ska leverera 4 SMR kallade BWRX-300 till Darlington, Ontario, Kanada. Den första är planerad att vara färdig 2029, som den första SMR i västvärlden. Den totala kostnaden för 4 SMR är beräknad till 147 miljarder Skr med ett elpris på 1 Skr/kWh. Vi får se hur detta utvecklar sig.
 
Ett annat större företag, Rolls-Royce, har av Storbritanniens regering valts ut för byggande av SMR, eftersom de har, som det heter, den teknologi man föredrar. 2020 var den planerade kostnaden för en 470 MW SMR ca 23 miljarder förutsatt att detta var den femte av 5 byggda. 2024 förväntades kostnaden var mellan 25 till 38 miljarder. Om kostnaden skulle öka ytterligare, vilket är troligt, blir det inte billigare att bygga SMR än stora konventionella kärnkraftverk. Ett slutligt investeringsbeslut förväntas tas 2029 av Storbritanniens regering. Som parantes kan nämnas att Rolls-Royce SMR division 2024 gjorde en förlust på 1,5 miljard Skr och med allt mer ökande förluster.
 
Hur ser planen ut?
Före 2040 ser inga kärnkraftverk ut att vara byggda. Men, då är det så dags att börja med dyr och riskfylld kärnkraft för energiproduktion om vi bortser från allt avfall och alla föroreningar som kärnkraften lämnar efter sig. Då har koldioxidutsläppen redan passerat ett antal risknivåer. Men, framför allt, har redan alternativ behövt byggas och förmodligen redan genomförts. Alternativen som vi vet fungerar är solkraft, landbaserad och havsbaserad vindkraft, energilagring och byte till nya effektivare turbiner och generatorer i befintlig vattenkraft.
 
Sveriges Ingenjörer gav konsultföretaget Afry i uppdrag att beräkna nyttan av modernisering av vattenkraftverken. Moderniseringen skulle ge ytterligare ca. 4 000 MW, vilket motsvarar 3,5 stora kärnkraftverk eller 13,5 SMR. Förbättringen är beräknad att kosta mellan 60 till 148 miljarder Skr alltså betydligt billigare än att bygga motsvarande effekt i kärnkraftverk, men med den stora skillnaden att vattenkraft inte innebär problem med utvinning av uran, kärnbränsle eller långtidslagring. Cirka 1 300 MW modernisering, d.v.s. motsvarande ett stort kärnkraftverk, kan realiseras redan till år 2035.
 
Slutsats
Kontentan är att år 2040 är det ingen som efterfrågar den dyra kärnkraften, som inkluderar allvarliga problem med uranbrytning, anrikning, tillverkning av bränslestavar, vansinnig mellanlagring i bassänger (30 - 40 år) och ännu vansinnigare långtidslagring (mer än 100 000 år) efter inkapsling av utbränt kärnbränsle från mellanlagring.
 
Sammanställningen är gjord av Olof Hellgren, oktober 2025

pdf-fil: I den gröna omställningens namn - kärnkraft