Den gröna omställningen syftar till att stoppa koldioxidutsläppen och t.o.m. sänka atmosfärens innehåll av koldioxid. Den gröna omställningen är inte till för att stämpla affärsverksamheter som gröna om den inte fyller det primära syftet. Men, den gröna omställningen har i många fall enbart blivit ett argument för investerare att satsa i verksamheter med enda syftet att tjäna stora pengar. Det gäller att genomskåda när syftet endast är att tjäna pengar. För detta krävs kunskap om vad den gröna omställningen behöver för att göra nytta. Kunskapsläget förändrar sig ständigt i takt med ny utveckling av teknik och ny kunskap om vad klimatnytta är på riktigt.
 
Men varför haltar då den gröna omställningen när det gäller det egentliga problemet d.v.s. att stoppa utsläppen av koldioxid? Regeringen motiverar många beslut med att det gynnar den gröna omställningen - trots att utsläppen ökar. Detta går inte ihop. Och vilken plan har övriga politiska partier för att stoppa eller radikalt minska utsläppen?
 
Koldioxidutsläppen orsakar stora förändringar av klimatet. Det har vi alla förstått (förhoppningsvis). Dessa förändringar för med sig att glaciärer smälter i allt högre takt. Det har vi också fattat (förhoppningsvis). De orsakar förändringar av nederbörden. Det regnar väldigt mycket på kort tid på många ställen (det har vi hört). Detta medför överraskande översvämningar och katastrofer för många människor (det har vi sett på TV). Det medför att det inte regnar alls på andra ställen vilket orsakar svår torka. Torka orsakar väldiga skogsbränder (det har vi också sett på TV). Skogsbränder ”avverkar” stora skogsområden och släpper alltså ut stora mängder koldioxid. Men det orsakar också katastrofer för många människor som förlorar sina hem. Kära politiker och regering, varför fortsätter då koldioxidutsläppen? Var är den gröna omställningen?
 
Den teknik som ska stoppa koldioxidutsläppen och rädda klimatet utvecklas i rasande takt, men det finns inga tecken på att den hittills gjort någon större nytta. Kan det bero på att politikerna inte har någon helhetsplan och kunskap för att utnyttja tekniken rätt och stoppa koldioxidutsläppen? Eller är de helt enkelt rädda och fega för hur medborgarna ska reagera när de förstår att klimatkrisen är svår att stoppa utan att det kostar? Särskilt kommer det att drabba näringslivet. Är de villiga att delta i en egentlig helhetssyn för att stoppa koldioxidutsläppen på ett ansvarsfullt sätt? Om inte, är ansvariga politiker redo att genomföra konkreta, verkningsfulla åtgärder för att stoppa koldioxidutsläppen?
 
Regeringen och EU tror att tekniken ska rädda klimatet och pratar därför mycket om tekniken. Tekniken börjar för EU och regeringen med råvaror. Råvarorna är mineraler, som måste brytas, anrikas och användas i konstruktioner för all den teknik som politikerna påstår krävs för den gröna omställningen. Den miljö som vi ska rädda genom elbilar, vindkraftverk, solpaneler och inte minst kärnkraft, får därför stå tillbaka, när allt som krävs för att rädda miljön från klimatkrisen, kräver att vi offrar miljön. Låter det logiskt?
 
Två fenomen har uppstått i den gröna omställningens namn. Bägge berör råvarumarknaden. Det ena fenomenet är alltså mineraler som ska brytas i gruvor. Det andra fenomenet är skogen. Skogen ska lösa andra mer suspekta problem inom den gröna omställningen - s.k. substitutionsnytta. Skogens klimatnytta, påstår skogsnäringen, består av att virke ersätter mer koldioxidutsläppande material, exempelvis betong. Skogsnäringen vill avverka mer skog och därigenom gynna tillväxten i skogen. Men kanske måste först begreppen tillväxt och biomassa redas ut innan skogens klimatnytta blir tydlig.
 
Skog föryngras antingen genom att små plantor planteras eller naturligt genom fröplantor. Skogens träd tillväxer från små plantor till stora träd efter en S-formad kurva (sigmoid tillväxtkurva). Tillväxten innebär att den lilla plantan behöver en startperiod som börjar med en långsam tillväxt som ökar med tiden. När träden efter ett tiotal antal år växt till sig, saktar tillväxten ner och planar till slut ut när trädet nått sin fulla storlek. Från liten planta till den fulla storleken tar det grovt räknat 60 - 80 år eller längre, beroende på träslag, klimatzon och inte minst s.k. bonitet (markens bördighet). När träden, som skog, nått sin slutliga storlek har den sitt största innehåll av koldioxid omvandlat till biomassa. När träden avverkas minskas givetvis skogens biomassa och därmed den bundna koldioxiden. Om träden används till virke där biomassan blir kvar, representerar denna biomassa bunden koldioxid. Hur stor andel av avverkad biomassa används som bunden koldioxid? Hur mycket används till material som snabbt förbrukas typ hygienartiklar eller andra artiklar som snabbt blir avfall?
 
Skog som tillväxer representerar en viss ålder av avverkad skog. Den innehåller alltid mindre biomassa i förhållande till när skogens träd nått sin slutliga storlek. Ju mer tillväxt i Sveriges skogar, ju mer har avverkats. Det vore inte svårt att räkna ut hur mycket biomassa som Sveriges skogar hade innehållit som maximalt, om de hade fått utvecklas utan avverkning. Detta hade motsvarat 100% skoglig biomassa. Det hade inte heller varit särskilt svårt att räkna ut avverkningens effekter på biomassan. Den hade motsvarat ett antal procent av maximal biomassa. Avverkning innebär givetvis att biomassan minskar. Beroende på avverknings ålder eller rättare sagt nyplanteringens ålder kan områdets innehåll av biomassa lätt uppskattas. Samtidigt kan den s.k. klimatnyttan av avverkad skog också räknas ut, vilken beror på hur mycket av det avverkade virket som blir bestående. Men en sak är säker. Ju mer skog som avverkas ju mindre biomassa och alltså mindre bunden koldioxid. Den största klimatnyttan gör skogen om den få stå oavverkad. Men frågan är: hur mycket biomassa ska vi ha i Sveriges skogar? Eller, hur mycket skog ska vi avverka?
 
Den snabbaste och billigaste metoden för att binda koldioxid är genom biomassa. Det syns varje år på koldioxiddata. När världens boreala skogar går i vila på vinterhalvåret ökar koldioxidhalten eftersom ingen koldioxid tas upp. När de sedan är aktiva på sommarhalvåret minskar koldioxidhalten. Varje år syns samma mönster. Detta betyder, vilket ingen skogsnäring skulle acceptera, att den bästa klimatnyttan gör skog om den inte avverkas. Hur balansen, mellan näringslivets intressen och klimatnyttans intressen, ska balanseras är en synnerligen intrikat fråga. Dyr ”infångning” och lagring av koldioxid kan säkert betala för många avverkningar av skog. Men frågan kvarstår: hur mycket biomassa ska vi ha i Sveriges skogar eller världens skogar för den delen? Om vi kräver att regnskogarna ska stå orörda, hur mycket ska vi då själva avverka? Stora skogsområden påverkar nederbörden och dess effekter. Stora avverkningar påverkar också nederbörden och dess effekter.
 
Det går också att beräkna hur mycket avverkning den naturliga föryngringen motsvarar. Men det innebär ju inte att denna mängd biomassa skulle kunna avverkas eftersom den naturliga föryngringen inte går att ersätta med avverkning. Avverkning adderas alltid till förlust av biomassa. Frågan kvarstår: hur mycket biomassa kan vi tillåta avverkas?
 
Men, tillbaka till tekniken för elbilar, solpaneler, vindkraftverk och kärnkraftverk. Det sker en otroligt snabb utveckling av tekniken. Denna kan förenklas i ett antal utvecklingslinjer som dels innefattar motorer och generatorer och dels laddningsbara batterier (exempelvis litium- och svavelbatterier). För all tillverkning av teknik som ska gynna den gröna omställningen krävs råvaror. Nu är det inte skog som är råvara. Utan grundämnen som anrikas från mineraler och som bryts i gruvor.
 
Den gröna omställningen har därför startat en jakt på brytningsbara mineraler. Argumentet är alltså elbilar, solceller och vindkraft, som krävs för att möjliggöra den gröna omställningen d.v.s. stoppa de koldioxidutsläpp från bilar med förbränningsmotorer, energiproduktion och tillverkning som drivs av fossila bränslen o.s.v. Det är alltså tekniken som ska lösa klimatkrisen orsakad av koldioxidutsläppen.
 
En den av ämnena i mineralerna betecknas som kritiska för att den gröna omställningen ska kunna realiseras. Det gäller dock att förstå vad som menas med kritiska. De kan vara kritiska för att de är helt avgörande som ämnen. Men, så är det inte. Det som avgör är tillgång och efterfrågan. Men om efterfrågan är mycket större än tillgången behöver då tillgången ökas genom att fler gruvor startas? Nej, så har det visat sig inte vara - särskilt inte för laddningsbara batterier. När tillgången på visst eller vissa ämnen är låg, stiger priset på varan. Den tekniska utvecklingen söker då att utveckla billigare produkter baserade på ämnen som är lättare att få tag på d.v.s. finns i god tillgång. Litiumbatterier är ett sådant bra exempel. Från batterier baserade på litium, nickel, mangan och kobolt, s.k. NMC-batterier eller litium, nickel, kobolt, aluminium, s.k. NCA-batterier har litium, järn, fosfor, s.k. LFP-batterier utvecklats. Råvarorna är lättillgängliga och tillgången är god. Alltså sjunker efterfrågan på nickel, mangan och kobolt. De är inte längre kritiska. En annan del av litiumbatterierna tillverkas av grafit. Naturlig grafit bryts i gruvor. Men även för detta ämne har alternativ utvecklats som är både billigare och bättre. Grafit behöver alltså inte längre brytas i gruvor. Den kan tillverkas ur exempelvis metan och har dessutom bättre egenskaper än naturlig grafit i laddningsbara batterier.
 
Permanentmagneter är en annan komponent som ingår i motorer och generatorer. Dessa magneter baseras på järn men också andra ämnen som gör magneterna mindre och starkare. Neodym ingår i s.k. supermagneter tillsammans med järn och bor. Även andra legeringar används, som ger magneterna olika efterfrågade egenskaper, som exempelvis bättre temperaturegenskaper.
 
Men kan supermagneter som idag innehåller neodym, dysprosium och andra metaller ersättas med mindre kostbara ämnen. Ja, utvecklingen går snabbt. Exempel är magneter baserade järn och kväve (Fe₁₆N₂) och de mindre ”gröna” alternativen mangan, gallium (MnGa) eller tetrataenit (FeNi). Politiker och myndigheter bör alltså ta det väldigt lugnt med att godkänna nya gruvor efter s.k. kritiska råmaterial. Den finansiella marknaden har en tendens att snabbt vilja utnyttja varje möjlighet att tjäna pengar utan tanke på det etiska eller bästa alternativet för miljön eller klimatet. Denna roll borde däremot ansvariga politiker ha. Resultatet av ogenomtänkta, etiska och felaktiga investeringar kostar alltid medborgarna både pengar och miljö. Och, alla gruvor med anrikningsdammar utgör, genom giftiga tungmetaller och kemikalier, ett hot mot dricksvatten samt växt- och djurliv - förutom den miljöförstörelse de för med sig.
 
För det första: förenkla inte tillståndsgivningen av gruvverksamhet. Tvärtom borde den både när det gäller mineralerna betydelse och när det gäller miljöpåverkan utredas noggrant. Alla aspekter borde genomlysas i minsta detalj med möjlighet för ”utomstående”, inte bara sakägare, att komma med synpunkter. Alla gruvor är riksangelägenhet för landets medborgare. Varje anmälan om mineralundersökningar (prospektering) och gruvverksamhet (bearbetningskoncession) bör börja med kartläggning av marknaden för de produkter gruvverksamheten avser att tillgodose med ämnen. Detta bör också ställas i relation till hur mycket som finns att återvinna. I första hand bör återvinning användas. För tillståndsgivning borde alltid alla alternativ till gruvbrytning genomlysas. Finns det alternativ till gruvbrytning ska detta utnyttjas och tillstånd till gruvverksamhet avslås.
 
Det finns flera metoder för återvinning av metaller och mineraler. Genom återvinning av metaller och mineraler, samt att den tekniska utvecklingen ändrar behovet av kritiska metaller och mineraler till andra alternativ, måste alla ansökningar om gruvetablering nogsamt undersökas med inriktning på att de inte behövs. Starta inte gruvor bara efter kortsiktiga och okunniga motiveringar. Att behandla ansökningar om gruvetablering bör göras mycket omsorgsfullt. Inga snabbspår utan tvärt om! Utgångspunkten måste vara att det förmodligen inte behövs fler gruvor. Vi är förvisso inne i en ny era, den gröna omställningen, och den betyder samtidigt snabb teknisk utveckling. Den era som däremot inte är ny är jakten på att tjäna stora, snabba pengar. Den tar inte hänsyn till samhällets behov bara de egna behoven. Se till att den gröna omställningen blir grön. Finns det alternativ till miljöförstörande gruvor ska dessa användas.
 
Att förstöra naturvärden och riskera hälsofarliga utsläpp från brytning och lakningsdammar är inte värt priset av den enkla anledningen att många gruvor alltså inte behövs.
 
Den gröna omställningen ska användas för att inte bara stoppa koldioxidutsläppen utan även sänka koldioxidhalten i atmosfären. Det finns inga andra sätt för att sätta stopp för klimatförändringar som annars innebär ett ökat antal katastrofer. Det går med all säkerhet att skapa både jobb och välfärd i arbetet med att genomföra en grön omställning. Däremot går det inte att tro på en grön värld om inget av avgörande betydelse görs.
 
Sammanställt av Olof Hellgren, oktober 2025


pdf-fil: I den gröna omställningens namn rårvarorna