Tillståndsprocessen som ett antal vackra sagor
När gruvbolagen söker tillstånd för gruvverksamhet, är det en fråga om att skriva ihop en så vacker saga som möjligt om samråd med lokalbefolkningen, skydd för samernas rättigheter, miljöskydd, miljöhänsyn och ekonomiska hänsyn. Många ansökningar fylls med sagor om "tysta" och "dammfria" maskiner som ska bryta, krossa och mala malmen. De fylls med sagor om säkra dammar där anrikning av malmen ska ske tillsammans med miljö- och hälsofarliga kemikalier. Men, de fylls överhuvudtaget inte med kravet på någon ekonomisk kalkyl över företagens förutsättningar att starta upp och driva verksamheten. De bolag som ska starta verksamhet för att bryta s.k. kritiska mineraler och metaller behöver inte, i sina ansökningar, ange hur metallerna eller mineralerna ska raffineras, säljas eller överhuvudtaget användas. Hur ser deras affärsmodeller ut och hur ser den finansiella sidan ut? Varför görs ingen s.k. "due diligence" (företagsbesiktning) av företagen som grund för tillstånd? Kan denna brist resultera i nya NorthVolt där stora mängder skattepengar offras i brist på noggrann företagsbesiktning? Det är uppenbarligen inte en del av de tillståndsgivande myndigheternas ansvar. De nöjer sig med sagor om minsta möjliga miljöpåverkan, där frågan alltid blir: vad är minsta möjliga? Gruvverksamhet är alltid minsta möjliga miljöhänsyn. Miljöhänsyn är knappast något hinder för gruvbrytning (annat än i Nationalparker - men inte längre i Natura 2000-områden eller i områden med många rödlistade arter).
 
"Vid nyetablering eller ändring av befintlig verksamhet ska tillståndsprövning ske i transparenta, effektiva och rättssäkra processer utan att avkall på miljökrav görs", skriver SGU:s tidigare generaldirektör Lena Söderberg i inledningen till Vägledning till prövning av gruvverksamhet.
 
Denna försäkran låter jättefin för oss vanliga medborgare, men sanningen är en helt annan. Verkligheten idag innebär att knappast någon gruvverksamhet stoppas av miljöhänsyn. Är ansökningarna transparenta d.v.s. i alla delar öppna? Kanske! Är de effektiva? För vem? Är de rättssäkra? För vem? Är det gruvbolagen eller allmänheten som har företräde?
 
Flera bedömningsfaktorer ligger till grund för beslutet om tillstånd: malmbevisning, brytningsmetoder, områdets markbehov, samhällsintressen, en miljökonsekvensbeskrivning, avfallshantering, och detaljplansöverrensstämmelse.
 
Goliat-David-kamp
Vid varje ny gruvetablering startar en Goliat-David-kamp mellan gruvverksamhetens företrädare och lokalbefolkningen. Men det är sällan eller aldrig som David drar det längsta strået. Gruvbolaget har helt andra resurser än den enskilde. Utan tvekan kommer den enskilde och samhället att påverkas. Och det krävs goda resurser för att hindra en miljöfarlig och miljöförstörande verksamhet, som är följden av gruvbrytning och anrikning. Den enskilde har ytterst små möjligheter att föra sin talan i de myndigheter och domstolar som hanterar tillståndsgivning till gruvor. I verkligheten är den enskilde i stort sätt maktlös mot gruvbolagen. Att etablera gruvor är för den enskilde inte någon rättssäker process och den är knappast effektiv för att möta den enskildes eller samhällets krav på bevarande av miljö eller ens skydd för en hälsosam miljö. 
 
Samrådsbluffen
Gruvbolaget startar givetvis med att locka med arbetstillfällen och andra fördelar. Detta kallas för samråd med lokalbefolkningen och är en av de juridiska regler som påstås stärka lokalbefolkningens inflytande, medan det i verkligheten inte är så. Samråd är i juridisk mening inget tvingande för ett gruvbolag. Om lokalbefolkningen, som ofta representeras av områdets kommun, inte låter sig luras av gruvbolagets löften, så finns ytterligare regler för att helt eliminera lokalbefolkningens åsikter. Lokalbefolkningens intressen kan snabbt övergå till riksintresse. Då finns det plötsligt ingen befolkning kvar att behöva övertyga. Då är det plötsligt regeringen som är befolkningen i riket d.v.s. riksintresset. Är detta rättssäkert?
 
Gruvbolagens steg mot gruva
Men, innan processen har nått så långt som till riksintresse är det många steg som styrs av juridiska lagtolkningar.
 
Steg ett är s.k. prospektering och innebär att berggrunden ska undersökas för att hitta brytningsbara mineral och metaller. Först krävs ett undersökningstillstånd, som ansöks om på färdiga blanketter. Överklaga ett beslut kan den göra som undersökningen berör d.v.s. markägaren i första hand. Men för att påbörja en undersökning krävs också en godkänd arbetsplan. Beslutet om arbetsplan kan också överklagas.
 
Steg två är s.k. bearbetningskoncession som är tillstånd att starta gruvverksamhet. En ansökan ska innehålla bevis på att mineralerna finns. De bevisen står gruvbolaget för själv. Ansökan ska också innehålla en miljöbedömning med en miljökonsekvensbeskrivning. Den bör också innehålla samråd med kommunen, länsstyrelsen och lokala och regionala intressenter (exempelvis närboende, föreningar, samebyar och besöksnäring). De olika delarna av ett beslut kan och måste överklagas till olika instanser eftersom de hänvisar till olika lagar och myndighetsansvar.
 
Steg tre är s.k. markanvisning, som helt enkelt ger tillstånd till ett markområde för gruvverksamheten. Detta beslut kan givetvis också överklagas.
 
Steg fyra är bygglov som också kan överklagas.
 
Alla steg i processen kan alltså överklagas, men det gäller att veta vem som har rätt att överklaga förutom vart och inom vilken tid. I högre instanser krävs ett prövningstillstånd. Oftast nekas detta och då bedöms inte ens överklagan.
 
Men ska gruvetablering alltid behöva överklagas? Ja och nej kan man svara på denna fråga. Ja om man tror på de drabbades rätt att skydda och försvara sin miljö. Nej om man som regeringen vill skynda på processen att etablera nya gruvor till varje pris.
 
Miljöbalken som skydd för miljö och hälsa
Miljöbalkens syfte var från början ett sätt att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Den svenska minerallagens syfte var att möjliggöra samhällets försörjning av nödvändiga metaller och mineral genom utvinning av särskilt utpekade naturresurser, s.k. koncessionsmineral. Att hitta och utvinna fyndigheter kräver speciell kompetens, mycket kapital och tillgång till stora markområden, skriver SGU i sin vägledning för prövning av gruvverksamhet. Det intressanta är att ansvariga myndigheter vet att det krävs mycket kapital för gruvbrytning. Ändå ingår inte en genomgång av sökande företagens ekonomiska möjligheter. 
 
Miljöbalken ska stå för god hushållning med mark och vatten
De grundläggande hushållningsbestämmelserna i 3 kap. miljöbalken syftar till väl genomtänkta avvägningar mellan olika behov av att använda mark- och vattenområden. I bestämmelserna anges vilka allmänna intressen som särskilt ska beaktas för att en god hushållning ska uppnås. De som har särskild betydelse för samhällsutvecklingen ska ges företräde framför andra intressen när frågan om mark- och vattenanvändning ska avgöras. Länsstyrelsen ansvarar för samordning av statens intressen i frågor, som rör användning av mark- och vattenområden. Utgångspunkten vid länsstyrelsens bedömning bör vara miljöbalkens övergripande mål i 1 kap. 1 § att främja en hållbar utveckling. De av riksdagen antagna 16 miljökvalitetsmålen ska ge ledning vid bedömningen av vad en hållbar utveckling innebär ur miljösynpunkt. Rent vatten borde om något vara av största vikt att skydda för nuvarande och kommande generationer.
 
De allra flesta gruvverksamheter kommer att beröra vattensystem, både yt- och grundvatten. Det kan röra sig om anläggning av dammar, höjning av dammar, omledning av vattendrag och länshållning av gruva. Gruvbolagen behöver mycket vatten för sin verksamhet. Anrikningsdammar använder inte bara mycket vatten utan även starka kemikalier. Detta vatten riskerar att läcka ut direkt i vattendrag men också genom alla möjligheter för vatten att röra sig i terrängen och så småningom läcka ut i mindre och större vattendrag. Metoder att spåra möjliga och pågående läckage är antingen osäkra eller säkra, tidsödande och dyra. Tillåts gruvbolagen stå för osäkra metoder går det som regel inte att bevisa deras skuld till läckage. Lokalbefolkning eller allmänheten kan rimligen inte stå för de dyra säkra metoderna. Dammsäkerheten står Svenska Kraftnät för medan Länsstyrelsen står för tillsynen av dammar och vattenverksamheter. Naturvårdsverket ger tillsynsvägledning för bland annat markavvattning. Havs- och vattenmyndigheten är tillsynsvägledande för övrig vattenverksamhet.
 
För det första är gruvverksamhet inte bara miljöfarlig verksamhet. Det förstör definitivt de markområden som tas i anspråk. Det finns alltför många hälsorisker förknippade med gruvverksamhet - både i luft, vatten och mark. Och den enskildes, lokalbefolkningens eller samhällets rätt är tämligen beskuren och inte sällan helt obefintlig trots de försäkringar som myndigheter, intresseorganisationer och gruvbolagen ger om samråd eller rätt till att överklaga. Realiteten är en helt annan. I de kritiska råmaterialens namn har bolag ägda av minst sagt märkliga figurer fått den fulla rätten att starta verksamhet ibland grundad på rena sagoberättelser om krav för den gröna omställningen. Naiva myndigheter inklusive regeringen tvår sina händer och gömmer sig när den ekonomiska realiteten uppenbarar sig med konkurser som endast berikar tidigare ägare på skattebetalarnas bekostnad. Det är på tiden att noggranna ekonomiska företagsbesiktningar ingår i tillståndsprocessen. För att undvika ekonomiska problem borde vandel ingå som krav vid gruvetablering. Lika viktigt som att bekämpa internationell annan kriminalitet eller oseriös verksamhet.
 
Sammanställt av Olof Hellgren, juli 2025

pdf-fil: gruvversamhetens juridik, ekonomi och sagor