Vi är sammanlagt omkring 7 miljarder människor i världen. Nästan 1 miljard människor lider varje dag av hunger, därför att de inte har mat för dagen. De kan inte ens fylla det lägsta behovet av kalorier, 1 800 kalorier per dag, och de vet inte heller varifrån de ska få ett mål mat. Dessa människor är
extremt fattiga. Ytterligare 1 miljard fattiga människor lider av olika bristsjukdomar, därför att de saknar viktiga näringsämnen i maten. Alltså - minst 2 miljarder människor är så fattiga så att de inte får tillräckligt med mat.
Men nästan lika många, 2 miljarder människor i världen, betraktas som feta och överviktiga därför att de äter åtminstone 6-7 gångar mer än vad som behövs enligt WHO, 2015. Dessa finns företrädesvis i den rika delen av världen. Är det då för lite mat i världen? Nej, men vad är problemet? Kanske äter vi i den rika världen för mycket - i alla fall slänger vi alldeles för mycket.
78 procent av de extremt fattiga (de som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen - ca. 10 kronor) bor på landsbygden med jordbruk som bas, enligt World Bank, 2015. Därför är små familjejordbruk den viktigaste livsmedelsproducenten i världens låg- och medelsinkomstländer, men tyvärr är dessa så små och så fattiga, att produktiviteten av mat är alltför begränsad - inte odlingsmetoderna i sig. De fattiga har hamnat i en ond cirkel av svält, otillräckligt näringsinnehåll, dålig hälsa, låg produktivitet och fattigdom. För att ta sig ur denna fattigdom måste pengar tillföras så att produktiviteten i dessa lantbruket kan ökas. Först måste den egna familjen kunna försörjas med mat och sedan måste överskott kunna produceras, som kan säljas på en lokalt fungerande marknad.
I huvudsak måste fyra enkla villkor uppfyllas för att produktiviteten ska kunna ökas - kunskap, utsäde, vatten och gödning - och de måste genomföras så billigt som möjligt för att resultat ska uppnås och vara långsiktigt hållbart. Vatten är en bristvara i världen, som måste transporteras och fördelas på ett effektivt och rättvist sätt. Det finns ingen möjlighet för varje enskild småbrukare att lösa detta problem själv. Kunskap innebär att en småbrukare måste veta vilka grödor som passar för regionen och hur de ska odlas - både på kort och lång sikt. Utsäde innebär att dessa grödor måste finnas tillgängliga. Gödning innebär boskap. Boskap betyder investering i mark, bete, husdjur samt tillgång på vatten.
Kunskap betyder ekonomi som är förutsättningen för ökad produktivitet. Ju lägre insatskostnaderna är i förhållande till produktionen och försäljningen, ju säkrare blir långsiktigheten. Utsäde från de stora globala företagen är för dyra och sällan anpassade för de regionala förhållandena utan kräver stora insatser av vatten, bekämpningsmedel och handelsgödsel, vilket givetvis ökar osäkerheten i ekonomin och den långsiktiga säkerheten i produktiviteten. Skuldrisken ökar med ökade insatskostnader. God växtföljd/samodling av regionalt anpassade grödor, god näringsstatus på jorden och god vattentillgång räcker för att undvika både kostnader för och risker med bekämpningsmedel. Och framför allt minimeras riskerna för att hamna i skuldfällan och tillbaka i fattigdom.
Det som blir tydligare och tydligare, för hur familjelantbruken ska kunna lyftas ur fattigdom, är det vi i den rika världen kallar ekologisk odling. FAO skriver, i en rapport från 2013, att långsiktiga, hållbara lösningar bygger på tillämpning och system, som syftar till att optimera hantering och användning av naturliga resurser med ekosystemliknande inriktning. Detta passar fattiga småbrukare eftersom det kräver låga insatskostnader.
Det krävs hjälp med investeringar från allmänna medel för att skapa och sprida behövlig kunskap i nära samarbete mellan forskning, rådgivning och småbrukare. Gemensam mark och gemensamma resurser kräver kunskapskrävande, arbetsintensiva och kollektiva insatser. Det krävs även stöd för att skapa tillgång till boskap, bi, redskap och utsäde - samt för bevattning, jordbevarande åtgärder och förbättringar av betesmark. Det som förespråkas är något man kallar agro-ekologiskt lantbruk. Detta är fördelaktigt både för småbrukaren och miljön som ett hållbart system.
Det man vill göra för att genomföra produktionsökning och produktionssäkerhet är något som kallas - socialt skydd - enligt FAO, 2015. Utan social assistens, d.v.s. pengastöd, som en del av det sociala skyddet, kommer aldrig fattiga eller utsatta grupper att kunna ta sig ur fattigdomsfällan. Enligt rapporten från FAO behövs mindre än 67 miljarder dollar per år (ca. 600 miljarder kronor per år) i social assistens för att utrota svält till 2030. Detta är mindre än 1 promille av världens BNP.
I alla underutvecklade länder finns stora slumområden i de största städerna. Varifrån kommer alla de fattiga människor som tvingas leva i slumområden? De flesta kommer från landsbygden, där de med rätt insatser hade kunnat försörja sig inom lantbruk, men av olika anledningar har fattigdom drivits dem in till städerna - inte av förhoppningar om en bättre framtid utan för att de drivits ut från landsbygden.
Det är dock inte bara i utvecklingsländerna som svält förekommer. Paradoxalt nog räknar man med att 50 miljoner människor i USA är så fattiga att de inte kan äta sig mätta - och då talar vi om ett rikt land - men där rikedomen, precis som i utvecklingsländerna är synnerligen ojämnt fördelad.
Man frågar sig: är vi, i den rika delen av världen, verkligen för fattiga för att kräva livsmedelsproduktion utan bekämpningsmedel i mat och miljö, medan de i den fattiga delen av världen inte har råd med något annat?